Växthusen i Almería i södra Spanien förser hela Europa med frukt och grönsaker – en industri som skapat otaliga jobb de senaste decennierna. Men ett fåtal stora aktörer dominerar marknaden och tar den största delen av vinsten. Resultatet blir att jordbrukarna har små marginaler och många av arbetarna lever på knappa löner, med migrantarbetare som den mest utsatta gruppen.

30 000 ha av Almeríaprovinsen är täckt av växthus

Almería i sydöstra Spanien är den del av Europa som har flest soltimmar per år. Det ökenlika landskapet med de karga bergen kan verka ofruktsamt – och det är inte konstigt att en rad olika spagettivästernfilmer spelats in just här – men i själva
verket har här utvecklats en industri som ger frukt och grönsaker till hela Europa. Närmare 30 000 hektar i området är täckta av växthus efter växthus som radar upp sig och bildar ett landskap av plast som till och med har fotograferats av Nasa från
rymden. Då dessa glänsande plasttak i stort sett är det enda som syns från luften har hela bukten Campo de Dalias fått smeknamnet El mar de plástico – plasthavet.

Systemet har vuxit fram med start under 60-talet och har de senaste årtiondena blivit allt mer industrialiserat och avancerat,
med bland annat droppbevattning för att använda de knappa vattenresurserna maximalt. Men arbetsresurser krävs
det desto mer av – ett intressant undantag från den generella tendensen att jordbruket blir alltmer mekaniserat. De växthusodlade grönsakerna ger varje år jobb till uppemot 200 000 personer och utgör uppemot 90 procent av alla jobb i detta
område – i sig en räddning för den provins som tidigare var den fattigaste i Spanien. Jordbrukssektorn i Almería omsätter drygt 2 miljarder euro varje år. 35 procent av detta står nio storföretag för, med en omsättning på totalt cirka 700 miljoner euro.

Ett fåtal starka aktörer betyder också en prispress på de omkring 14 000 jordbrukarna i trakten, vilket i sig leder till låga löner för många i sektorn. De som har sämst villkor är migrantarbetare utan papper, vilka omskrivits i en rad tidningsartiklar som tar upp hur några av dem lever på övergivna bondgårdar utan rinnande vatten och med osäkerheten i att inte veta om de har jobb nästa dag.

​

Ekologiskt inte fläckfritt

Efter en resa genom det nästan overkliga landskapet med hav på ena sidan, kala berg på den andra och växthus på varje platt yta som man kan hitta däremellan träffar jag José Angel Navarro. Han har länge jobbat som jordbrukstekniker i området och jobbar numera för CAAE, den spanska motsvarigheten till svenska KRAV, med att certifiera ekologiska odlingar. Han har lovat att berätta mer om hur jordbrukssektorn fungerar här och också att visa mig runt bland växthusen.

Han berättar att regionen står för 50 procent av den totala arealen ekologiskt jordbruk i Spanien, en industri som har exploderat det senaste decenniet och numera täcker en miljon hektar (motsvarande en tredjedel av Belgiens yta) bara i denna region.

Men kontrollerna som CAAE gör riktar bara in sig på ekologi, och inte på arbetarvillkor, något han gärna skulle ändra på och som det också finns arbetsgrupper som jobbar på.

– Jag tror att många konsumenter inte är medvetna om det när de köper ekologiskt. De tror att allt är okej, säger José Angel Navarro.

Han menar att det ekologiska är framtiden, och att ett bra sätt att förbättra villkoren i branschen är att försöka ta bort mellanhänderna, att göra slutkonsumenterna mer medvetna och att bjuda in inköparna att besöka odlingarna, något som vissa gör redan i dag.

– I bland annat Schweiz har de blivit mycket medvetna om social hållbarhet, säger han.

Men arbetsförhållandena är en känslig fråga att prata om i Almería. Viljan att prata med journalister är låg, det märker jag vid flera tillfällen. En frivilligorganisation bollar mig runt till olika chefer som inte vill prata, tills jag tröttnar. Andra vill inte prata eller vara med på bild.

Erfarenheterna är dåliga. Folk har förlorat sina jobb efter hårt vinklade artiklar. Fokuset i media blir oftast på de mest extrema missförhållandena längst ner i produktionskedjan, medan roten till problemen är mer komplex än så och handlar om hela distributionskedjan, där stora kooperativ är vanligt förekommande aktörer som sätter en hård prispress på jordbrukarna.

​

Hårt pressade priser 

Auktioner är ett annat vanligt sätt att sälja grödorna. Vi åker ut till en av hallarna där auktionerna äger rum varje dag. Inne i hallen står lådor efter lådor med olika paprikor och tomater. Ett antal agenter som jobbar åt köpare går omkring och tittar på grön sakerna och de samlas sedan i en sal där auktionen startar. Digitalt och i ett högt tempo ger de sedan sina bud. De ligger långt under priserna i de svenska butikerna, de flesta under en euro. 

”Många här är rädda” 

Vi åker vidare och lägger märke till att människor går in och ut ur något som först verkar vara ett bostadshus. Men det visar sig istället vara en svart matvaruaffär. 

– Många här är rädda för att ta sig in till stan och handla i butikerna där. De har inga papper och är rädda att polisen ska ta dem, säger Bilal El Aaslaoui som driver den oregistrerade butiken. 

Huset ägs av hans pappa som själv tidigare var en av migrantarbetarna här. Numera har han flyttat in till stan, men Bilal har använt det övergivna huset för att skapa sig ett jobb. 

– Jag studerade till bilmekaniker, men tyckte inte om det och hoppade av, säger han. 

Numera köper han in de nödvändigaste matvarorna och tar med sig i bilen för att sedan sälja här. Han har många kunder och uppskattar att det kan finnas 200–300 invandrare utan papper här. Han har hört mycket om dåliga arbetsvillkor. 

– Det som stör mig mest är att de utnyttjar dem som inte har papper. Kontrakten är osäkra och många gånger är det dagsanställningar som gäller. Den som får en vecka eller mer har tur, säger han. 

Det är vid rondellerna vid stora vägen som arbetarna brukar samlas på morgnarna och den som behöver arbetskraft kommer dit och väljer ut dem som de behöver för dagen. Några rättigheter är inte lätta att påpeka för de som inte har papper. Av samma skäl är det inte många som vill prata med journalister. – De bara accepterar det som chefen säger, berättar Bilal El Aaslaoui.  

​

Facklig kamp 

Vid ett senare tillfälle pratar jag med Spitou Mendy, talesperson för fackföreningen SOC-SAT som representerar lantarbetarna och dagarbetarna i Andalusien. De driver hundratals anmälningar från personer som inte själva vågar konfrontera sina arbetsgivare då de blivit utan betalning eller fått långt under den lagstadgade minimilönen, som redan den är låg och svår att leva på. I år höjdes den med 50 euro till 707 euro per månad eller 23 euro per dag. 

– Det är djungelns lag som gäller. Antingen vet de inte att de har rätt att anmäla eller så är de rädda att deras chef ska anmäla dem till polisen så att de blir utvisade, säger han. 

Han berättar hur många hamnar i ett slags moment 22 där de kämpar för att hitta ett officiellt jobb, för efter tre års bevisat arbete i landet kan du få uppehållstillstånd. Men utan papper är det svårt att få ett riktigt jobb, så det blir som en ond cirkel där många lever i så kallade chabolas – övergivna lantbrukshus eller skjul som många gånger saknar det mest grundläggande, som tillgång till vatten. 

– Denna form av slaveri sker överallt där det finns ett industrialiserat jordbruk som detta. Roten till det hela är de multinationella företagen som säljer grönsaker till hela Europa. Det är bara de som tjänar på det, och de som är sämst behandlade är jordbruksarbetarna utan papper, säger Spitou Mendy. 

Han menar att det enda sättet att lösa situationen är att höja rösten. 

– Alla vet att detta sker. Ändå låtsas många som ingenting och låter det ske. Vi måste höja rösterna och upplysa konsumenterna. De stora matvarukedjorna som köper in frukt och grönt måste börja ta ansvar och ställa frågor och betala ett rättvist pris.