Madeleine Johansson
Frilansjournalist
20 år har gått sedan svenska gruvföretaget Bolidens gruvdamm brast i byn Aznalcóllar i Andalusien och skapade Spaniens dittills största miljökatastrof. Omkring sju miljoner kubikmeter metallslagg och surt vatten spreds i omgivningarna. Saneringsarbetet har kostat hundratals miljoner euro och än i dag pågår de rättsliga processerna kring vem som ska betala.
Mitt i natten den 25 april 1998 brister en damm full av gruvavfall i Boliden Apirsas gruva i byn Aznalcóllar, inte långt från Sevilla. Svart metallslagg fullt av tungmetaller, kemikalier och surt vatten med ett pH-värde på 2,5 forsar ut över närområdet och ut i floden Guadiamar, den viktigaste vattenkällan till nationalparken och världskulturarvet Doñana lite längre nedströms.
Katastrofen är ett faktum och en intensiv kamp mot klockan startar: arbetet med att gräva diken för att stoppa den trögflytande massan att ta sig in i nationalparken som med sin unika artrikedom och sina våtmarker är bland de viktigaste i världen för rastande flyttfåglar från norr och söder. Grävandet utförs av en mängd frivilliga, en improviserad aktion som startas och leds av de som kanske hade parken närmast hjärtat: den dåvarande chefen för Doñana och chefen för parkens egen biologistation.
Man lyckas bygga en barriär och avleda det giftiga avfallet. Doñana är räddat. Men en 300–400 meter bred och 40–50 kilometer lång sträcka längs floderna Agrio och Guadiamar täcks av en svart sörja. Tonvis med döda fiskar och vattendjur hittas.
Området runt gruvdammen bestod av rik jordbruksmark där det odlades persikor, oliver och mycket mer. Jordbrukarna i området fick sina skördar förstörda och blev utköpta av regionregeringen.
Saneringsarbetet beräknas ha kostat mellan 250 och 500 miljoner euro – utgifter som det fortfarande tvistas om i rättsliga processer – och regionregeringen Junta de Andalucía vill ha tillbaka 89 miljoner euro av Boliden för sina saneringskostnader (se faktaruta).
Efteråt har olyckan beskrivits som en av Spaniens största miljökatastrofer. Men kanske hade den kunnat undvikas. Förvarningarna kom från många håll. Miljöorganisationer och privatpersoner vittnade om hur avfallsdammen läckte och att floderna nedströms innehöll höga halter metall.
Förorenade floder
Manuel Aguilar Campo, en pensionerad ingenjör som arbetade mer än 20 år för Boliden Apirsa (Bolidens dotterbolag) gjorde i början av 1996 en anmälan mot företaget. Där beskrev han hur floderna redan var förorenade och att arbetet med att bygga ut dammen för att klara mer avfall inte gjorts på rätt sätt. ”Om man inte stänger dessa dammar finns det en stor risk att det skapar en naturkatastrof med oöverskådliga konsekvenser” skrev han i sin anmälan.
– Problemet är att det har nått sin totala maxgräns, sade han i en anonymiserad intervju i tevekanalen Canal sur den 19 januari samma år.
Han sa vidare att överutnyttjandet var ett sätt för svenskarna att spara pengar. Boliden avvisade anmälan och menade att Manuel Aguilar Campo bara försökte smutskasta sin tidigare arbetsgivare.
Fick motta dödshot
Vår bilfärd går från Sevilla till Aznacóllar och plockar upp Isidoro Albarreal och Juan Cuesta från den ideella organisationen Ecologistas en acción. Isidoro Albarreal var ansvarig för gruvfrågor och gjorde för tio år sedan en stor studie där han gick igenom dammolyckan 1998.
Under resan berättar Isidoro mer om Manuel Aguilar Campos öde: Hans anmälan var välformulerad med många precisa tekniska detaljer men mötte hårt motstånd. Manuel blev persona non grata i Aznalcóllar, där en stor andel av byborna jobbade för gruvföretaget. Anmälan arkiverades, han fick motta hot och dödshot, och hans barn tvingades studera på annan ort.
När dammen brast trodde han att han skulle få upprättelse. Men när beskedet kom att ingen på Boliden kunde hållas straffrättsligt ansvarig för det som hade hänt fick han en chock.
– Manuel hörde nyheten på en bar, och chocken blev så stor att han fick en hjärtattack och dog samma natt, berättar Isidoro Albarreal.
Dammen brast på grund av ett konstruktionsfel. Men Isidoro Albareal menar att såväl företaget som miljöinspektörerna bortsåg från de uppenbara felen.
– Boliden Apirsa hade ansökt om att få öppna en ny avfallsdamm i anslutning till ett nytt dagbrott. Det fick de avslag på från regionregeringen och därför använde de den gamla dammen. Undan för undan började man bygga upp den, högre och högre för att få plats med avfallet, men det gick för fort och det blev fel, säger Isidoro.
Åsnor med microchip
När vi närmar oss Aznalcóllar stannar vi till vid flera betydelsefulla platser: Den numera stängda och förstärkta dammen, där de förorenade vattenmassorna låsts in och där man placerat solceller på taket, och den gröna korridoren, som gjordes runt det drabbade området för att återskapa ekosystemet på ett så bra sätt som möjligt.
Omkring 200 miljoner euro har den kostat och finansierats av regionregeringen och EU-medel.
I dag är här ett rekreationsområde fullt av växtlighet. Forskare har studerat områdets utveckling under de 20 år som passerat, och resultatet bedöms som gott, även om tungmetallresterna fortfarande är kvar i marken, men i fixerad form.
– Man behöver fortsätta att kontrollera området med 3–4 års mellanrum för att se att metallerna är stabiliserade, säger Paula Madejon Rodriguez, forskare på CSIC som sammanställt alla studier som gjorts i området.
I ett inhägnat område betar några mulåsnor.
– Det betraktas som säkert för dem att beta här. Men de har mikrochip som gör att de inte kommer att användas i någon matproduktion framöver. Hur deras egen hälsa påverkas efter många år är däremot osäkert, säger Isidoro Albarreal.
DE RÄTTSLIGA PROCESSERNA
Gruvdammen i Aznalcóllar brast på grund av ett konstruktionsfel. Det konstaterades i en brottmålsdom 2002. Boliden Apirsa försökte stämma byggföretaget Dragados y Construcciónes för sina saneringskostnader på 115 miljoner euro (brutto), dock utan att få rätt.
Saneringsarbetet delades redan från början upp mellan Boliden Apirsa, lokalregeringen Junta de Andalucía och den centrala regeringen. Men kostnaderna gjorde man inte upp om, och år 2002 stämde Junta de Andalucia Boliden och dotterbolaget på drygt 89 miljoner euro för sina saneringskostnader. Domstolen i Sevilla avslog ansökan och hänvisade ärendet vidare. Efter många och långa turer inom rättsväsendet fick tingrätten i Sevilla tillbaka ärendet. År 2015 öppnades det på nytt och väntas nu pågå i flera år.
Även centralregeringen har lagt krav på Boliden Apirsa för sina saneringskostnader. År 2002 fick företaget en miljöbot på 45 miljoner euro. Men Boliden Apirsa försattes i konkurs och har ännu inte betalat ut några pengar.
På Bolidens hemsida finns en kort text om olyckan och de rättsliga processerna. Företaget konstaterar att de inte räknar med att lida väsentlig ekonomisk skada till följd av de krav som riktas mot bolagen.
Mulåsnorna som betar i den gröna korridoren som skapades längs det förorenade området har microchip och får inte användas i någon framtida matproduktion.
Tillsammans med Juan Cuesta, sekreterare i Ecologistas en accións Sevillagrupp, berättar han om hur massorna som vällde ut för 20 år sedan inte bara bestod av gruvavfall.
– Det är allmänt känt att dammen också användes för att olagligt dumpa avfall från El polo quimico i Huelva, säger Juan Cuesta.
Kemiföretagen de pratar om hade under årtionden släppt ut avfall direkt i Atlanten, men stött på växande protester. På 90-talet, när priserna på metall var rekordlåga och gruvverksamhet en inte så lönsam affär, kom de på att det gick att utnyttja utrymmet i de många gruvdammarna i området. Därför hamnade bland annat, enligt Ecologistas en accion, hundratals ton fosforgips i avfallsdammen – en biprodukt vid tillverkning av gödningsmedel som dessutom är lätt radioaktiv.
– Alla visste att lastbilarna som kom till gruvan tomma i själva verket var fyllda, säger Isidoro Albarreal.
Gruvan förorenar ännu
I Aznacóllar möter vi José Luis Caballero och han följer med oss i bilen. José var mekaniker i gruvan fram till 1995. Han arbetade även fackligt och är en av dem som flera gånger påpekade bristerna i säkerheten och det faktum att smutsigt vatten läckte ut från dammen. Resultatet, säger han, var att han blev avskedad.
– De fixade med mitt schema och sa att jag inte hade varit där på ett par dagar. Men det handlade om att jag var obekväm. Också de fackliga var mer intresserade av att fokusera på jobbfrågor än miljön och hälsan.
José Luis Caballero berättar om statistiken som visar att triangeln mellan Huelva, Cadiz och Sevilla är det område i Spanien som har flest antal dödliga cancerfall per invånare.
– Det måste ju bero på något, säger han med en något uppgiven ton.
Vi åker vidare och ser det gigantiska dagbrottet som numera är fyllt av regnvatten – över den gräns som är satt som maxgräns. Reningssystemet längre ner är tänkt att samla upp allt läckage och sedan via ledningar skicka tillbaka det in i dagbrottet igen.
– Men det funkar inte som det ska. Det funkade i kanske ett år efter att de installerade det. Så i själva verket fortsätter gruvan att förorena, säger Isidoro Albarreal.
Bildtext. Fotograf WWF
Isidoro Albarreal, Juan Cuesta och José Luis Caballero är bekymrade över att dagbrottet har alldeles för mycket vatten. De påpekar att ingen studie gjorts på om det kan läcka ut vatten från dagbrottet.
”Många här är rädda”
Vi åker vidare och lägger märke till att människor går in och ut ur något som först verkar vara ett bostadshus. Men det visar sig istället vara en svart matvaruaffär.
– Många här är rädda för att ta sig in till stan och handla i butikerna där. De har inga papper och är rädda att polisen ska ta dem, säger Bilal El Aaslaoui som driver den oregistrerade butiken.
Huset ägs av hans pappa som själv tidigare var en av migrantarbetarna här. Numera har han flyttat in till stan, men Bilal har använt det övergivna huset för att skapa sig ett jobb.
– Jag studerade till bilmekaniker, men tyckte inte om det och hoppade av, säger han.
Numera köper han in de nödvändigaste matvarorna och tar med sig i bilen för att sedan sälja här. Han har många kunder och uppskattar att det kan finnas 200–300 invandrare utan papper här. Han har hört mycket om dåliga arbetsvillkor.
– Det som stör mig mest är att de utnyttjar dem som inte har papper. Kontrakten är osäkra och många gånger är det dagsanställningar som gäller. Den som får en vecka eller mer har tur, säger han.
Det är vid rondellerna vid stora vägen som arbetarna brukar samlas på morgnarna och den som behöver arbetskraft kommer dit och väljer ut dem som de behöver för dagen. Några rättigheter är inte lätta att påpeka för de som inte har papper. Av samma skäl är det inte många som vill prata med journalister. – De bara accepterar det som chefen säger, berättar Bilal El Aaslaoui.
Facklig kamp
Vid ett senare tillfälle pratar jag med Spitou Mendy, talesperson för fackföreningen SOC-SAT som representerar lantarbetarna och dagarbetarna i Andalusien. De driver hundratals anmälningar från personer som inte själva vågar konfrontera sina arbetsgivare då de blivit utan betalning eller fått långt under den lagstadgade minimilönen, som redan den är låg och svår att leva på. I år höjdes den med 50 euro till 707 euro per månad eller 23 euro per dag.
– Det är djungelns lag som gäller. Antingen vet de inte att de har rätt att anmäla eller så är de rädda att deras chef ska anmäla dem till polisen så att de blir utvisade, säger han.
Han berättar hur många hamnar i ett slags moment 22 där de kämpar för att hitta ett officiellt jobb, för efter tre års bevisat arbete i landet kan du få uppehållstillstånd. Men utan papper är det svårt att få ett riktigt jobb, så det blir som en ond cirkel där många lever i så kallade chabolas – övergivna lantbrukshus eller skjul som många gånger saknar det mest grundläggande, som tillgång till vatten.
– Denna form av slaveri sker överallt där det finns ett industrialiserat jordbruk som detta. Roten till det hela är de multinationella företagen som säljer grönsaker till hela Europa. Det är bara de som tjänar på det, och de som är sämst behandlade är jordbruksarbetarna utan papper, säger Spitou Mendy.
Han menar att det enda sättet att lösa situationen är att höja rösten.
– Alla vet att detta sker. Ändå låtsas många som ingenting och låter det ske. Vi måste höja rösterna och upplysa konsumenterna. De stora matvarukedjorna som köper in frukt och grönt måste börja ta ansvar och ställa frågor och betala ett rättvist pris.
Reningssystemet som ska återföra läckt och kontaminerat vatten från dagbrottet har inte fungerat på många år, enligt organisationen Ecologistas en acción.